NOBODY SAID IT WAS EASY, NO ONE EVER SAID IT WOULD BE THIS HARD

Allt gick bra hos veterinären, efter 1,5 timma satt vi i bilen påväg hem igen, sixten är bäst! <3 Blev även ganska känslosam, som förväntat, och när hon stack sixten med bedövningssprutan började tårarna rinna och den stackars veterinären måste trott att jag var tokig. Konstigt sånt där, att vissa ställen påvisar så mycket känslor.. Det är inte det att det bara gör ont när jag är där, absolut inte. Det gör alltid ont, men ibland mer och ibland mindre.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0