natti ♥

måste dela med mig av några nattliga tankar såhär på onsdagsnatten. 'säg bara till så slutar jag!'. är det så lätt? säg att du har fått känslor för en kille som din bästa kompis också utvecklar känslor för. sen visar det sig att kille i fråga inte alls är intresserad av dig, utan av din bästa vän. vad gör man då? det finns säkert dom som säger ifrån, som säger att kompisen inte får göra nånting med killen, ens prata med honom, men jag är inte sån. jag skulle aldrig kunna förbjuda min bästa vän från att prata med killen bara för att jag har obesvarade känslor. det är väl inte rätt? killen kanske känner samma sak för ens bästa vän, då kan man ju själv inte vara den som orsakar olycka hos henne. eller honom. 'säg bara till så slutar jag!'. är det sånt man bara säger, eller menar man det? låt oss säga att du som läser detta har siktet inställd på just den speciella killen, det enda problemet är att din bästa vän också har det. hon kanske var före? säger du då 'säg bara till så slutar jag' så anser jag att man måste mena det! och hur kan man vara så säker på att man gör det? hur kan man så självklart veta att man bara kan släppa sina känslor av respekt till sin vän? av egen erfarenhet vet jag att det inte är så lätt. man kanske helt enkelt måste värdera sin vänskap, ta reda på vad som betyder mest. en kille som kanske är borta om två månader, eller en vänskap som kan hålla livet ut? sen kanske man måste ta hänsyn till att just den här killen kanske är 'den rätte'. och då, vad gör man då? själv tror jag inte på det där med 'den rätte'. hur ska man veta vem som är just den rätte för en själv? då måste man väl prova sig fram? och vad händer om man missar 'den rätte', just pågrundav sin bästa vän? betyder det att han inte är 'den rätte' då? jag vet att det inte är lätt, men jag tror inte att kärlek ska vara lätt, och även här vet jag av egen erfarenhet att det verkligen inte är det! jag vet inte riktigt hur jag se på saken längre, just nu känns det som att ordet 'kärlek' har tappat sin betydelse. jag kanske behöver nåt slags tecken? nåt som får mig att tro igen, som får mig att våga hoppas? eller så behöver jag bara sömn. fast allra mest tror jag att jag måste sluta tänka på saker som är för stora för mitt lilla huvud, jag önskar bara att jag kunde förstå.