VI ÄR FÖRLORARE, VI TVÅ
visst är det okej att inte alltid vara på topp? det måste ju vara okej att ibland bara få ligga i sängen en hel dag och känna sig så otroligt sämst? det finns väl inte en enda människa som orkar vara glad hela tiden? jag är en glad person, jag älskar att skratta och jag gör det ofta. men jag är en riktig pessimist, det är jag verkligen. alla människor har gränser, och jag antar att jag har nåt min gräns nu. nu känner jag att jag måste få gråta, klaga, vara sur, bli frustrerad, vara negativ och gråta ännu mer. jag tror att jag nu har insett att jag nog inte är så klok trots allt. jag skulle snarare tippa på att jag är nån slags känslomässig sadist. jag vet absolut ingenting om någonting. och jag ger upp alldeles för lätt. på gott och ont. mitt hjärta är som ett öppet, blodigt sår och jag plåstrar om det bäst jag kan. när det blöder igenom, plåstrar jag om det med nya plåster. jag kanske inte tillfredställer varenda människa, men jag försöker. tro mig, jag försöker.
break up, break down. drunk up, fool around. meet one guy, then another, fuck around. forget the one and only. then after a few months of total emptiness, start again to look for true love, desperately look everywhere and after two years of loneliness, meet a new love and swear it is the one, until that one is gone as well.
there's a moment in life where you can't recover any more
